Strategiperspektiv på samband mellan organisationers agerande och intern/extern förändring och kommunikationsarbete inom en organisation.
Affärsstrategi
Weick (1979) menar att organisationer ideligen är under förändring då organisationsmedlemmarnas kommunikation hela tiden påverkar på något sätt.[1] Man talar därför om organiseringsprocesser, som kan vara mer eller mindre genomgripande, mer eller mindre planerade av ledningen och påverka såväl operativ verksamhet som värderingar och kultur.[2]
Organisationer bildas för att nå gemensamma mål. För att bli framgångsrik och effektiv krävs visioner och tydlig affärsstrategi, och det måste finnas en vilja hos alla att följa med i den uttalade riktningen. En förutsättning för detta är då kommunikation – gemensam förståelse. Weick menar att upprättade planer utlöser agerande, agerandet får planerna att bli betydelsefulla och när chefen gör denna plan begriplig genom exempelvis retorik får strategin kraft.[3]
Ledares syn på strategi och konsekvenser för kommunikation
Ledare kan kategoriseras utifrån fyra olika tankesätt. Dessa styr deras sätt att lägga strategier eller handlande när förändringsbehov visar sig. Whittington har kategoriserat dessa synsätt utifrån två dimensioner; resultatinriktning (en skala från maximerad ekonomisk vinst till pluralistiska resultat) resp. processinriktning (en skala för hur mycket planering anses betyda).
Den klassiska och den systemteoretiska synen är de jag bedömer mest ledarstyrda, medan de andra båda låter andra styra agerandet. Vad gäller resultatinriktning är den klassiska och den evolutionistiska starkt fokuserade på stor resp. snabb vinst, medan den processuella och den systemteoretiska värdesätter långsam och eftertänksam utveckling resp. sociala behov och maktposition.[4]
Här nedan presenteras i korthet dessa olika strategityper utifrån vad som frammanar en förändring eller vad som får ledarna att avstå från att planera.
Den klassiska synen
Den klassiskt strategiske ledaren drivs av långsiktiga vinstmål och har stor tilltro till organisationsstruktur och formell makt. Han planerar väl och ser som sin uppgift att hantera konflikter den hårda vägen.[5] Jag bedömer att denna ledartyp har en tendens att misslyckas med förändringens planerade genomförande, då han inte anser medarbetarnas personliga engagemang och förståelse som så viktigt. Hans konfliktsyn öppnar inte arenor för diskussion. Visserligen visar de sin organisation en tydlig riktning genom att ”peka med hela handen”, men i hans bekantskapskrets ses alltför visionära ledare som lite opålitliga.[6]
Klassikerledaren har förstått vikten av att ge riktning och sätta mål för sin organisation, men hans alltför stora tro på att information tolkas som på han menat, kan få stora konsekvenser. Om inte medarbetarna förstår utlöses ingen, eller i värsta fall handling i annan riktning. Deras transmissionsyn eller en vision som är mångtydig eller inte framstår som trovärdig kan vara förödande.
Den evolutionistiska synen
Denne ledare drivs av de snabba klippen och då kan man inte planera för långt fram i tiden. Det kan ju alltid dyka upp något bättre eller komma något i vägen, så varför lägga resurser på att utveckla strategiplaner? Den nyckfulla marknaden styr och det är hotet om misslyckande som driver fram strategi för strukturförändring.[7]
Med en syn på att planering är tämligen onödig, agerar dessa ledare inte särskilt mycket för att fullborda förändringar. Den anpassning som krävs tros komma successivt och gör den inte det får man använda tvångsmetoder.[8] Med denna strukturella och politiska organisationssyn lär ledaren missa både medarbetarskapets och de symboliska aspekterna – och därmed lär inte förändringen få önskad effekt. Då ledaren inte siktar långt fram genom tydliga visioner blir inte internkommunikationen effektiv.
Det processinriktade perspektivet
Den processinriktade ledaren är tålmodig. Han ser organisationen som komplex med alla olika personligheter. Det blir tungt att förändra när alla har så olika intressen och behov. Marknaden är också så föränderlig att det är lönlöst att planera. När det väl är klart är det säkert ändå för sent, resonerar ledaren.[9]
Med denna negativa inställning och tro på att hålla fast vid kärnstrategin[10] läggs inte långsiktiga strategiplaner. Man decentraliserar beslut till mellancheferna så det kan ske löpande små justeringar istället. Man värdesätter också personalen. Här ses organisationen främst ur symboliskt och HR-perspektiv på så vis att man försöker tolka för att undvika konflikter samt att man utvecklar och låter medarbetarna bestämma. Som jag ser det finns en risk att denne ledare inte lägger tillräcklig vikt vid roller och ansvar vilket skapar osäkerhet. Däremot förekommer dialog i stor grad här, men i brist på tydlighet och vision är kommunikationen inte fullkomlig här heller om man anser att organisationer ska växa och utvecklas långsiktigt.
Det systemteoretiska perspektivet
Den systemteoretiske chefen gillar att planera långsiktigt, ibland med ett egenintresse för makt eller erkännande. Han föredrar centraliserad makt och struktur, men ser kultur och normer som styrande för strategin.[11] Organisationer ses ingående i en social kontext, och förändringar måste kopplas till kultur och maktfördelning i respektive miljö.[12]
Dessa ledare har stora möjligheter tack vare sin medvetenhet om sociala aspekter att lyckas ända fram med sin förändring eller anpassning. Man har en inställning till att planera sina drag och en tro på möjligheter, som saknas hos processualisten. Man ser sig inte konkurrentutsatt, då man beaktar andras sociala kontexter också – kanske är man inte så hotad ändå? I motsats till de klassiska ledarna tror man på visionernas kraft.
[1] Heide mfl, 2008, 69-70
[2] Heide mfl, 2008, 153
[3] Heide mfl, 2008, 122-23
[4] Whittington, 2002:9-11
[5] Whittington, 2002:22
[6] Whittington, 2002:56
[7] Whittington, 2002:125
[8] Whittington, 2002:133-134
[9] Whittington, 2002:10-11
[10] Whittington, 2002:132-133
[11] Whittington, 2002:36-37
[12] Whittington, 2002:8
onsdag 31 december 2008
Organisationsperspektiv, ledarskap, makt och kommunikation
Vad är en organisation?
En organisation genomsyras av kommunikation, därmed kan man säga att den inte existerar om kommunikation saknas.[1]
Organisationer består av människor och präglas därför av komplexitet, överraskningar, bedräglighet och mångtydlighet. Detta, i kombination med snabba växlingar i omvärlden gör det svårt att lära sig något ”universalknep” för hur organisationen ska styras och vägledas.[2]
Hast förklarar organisationen som ett isberg, bestående av egenskaper som påverkar organisationen – dels de som syns (mål och strategier, regler, struktur, arbetsuppgifter, formella kanaler och formell makt), och dels de som inte syns (antaganden, värderingar, informell makt, konflikter, känslor, myter, informella kanaler och egenintressen).[3]
Tidigare sågs organisationer som ”slutna system”, opåverkade av omvärlden. Idag ses de ”som socialt konstruerade betydelsesystem” och ”öppna” för omvärldspåverkan.[4]
Fyra ögonpar ger bättre sikt
Organisationsforskarna Bolman & Deal (2008) har som en hjälp till chefer och konsulter delat upp praktiska och teoretiska lärdomar i fyra perspektiv.[5] De har ”fyra olika glasögon”, och med vart och ett av dessa betraktas organisationen för att hitta olika handlingsalternativ.[6] Den som är van växlar mellan dessa utan att egentligen reflektera över det, förstår bättre problemen och kan därigenom anpassa kommunikation och beslut.[7]
Det strukturella perspektivet
Detta perspektiv har sitt ursprung i de traditionella Taylor’s ”scientific management” och Webers ”byråkratimodell”. Anhängare av denna syn på organisationer hyser stor tilltro till struktur, funktioner och just formell makt.[8] ”Strategi och målsättning formar strukturen”.[9] Det är genom anpassning i måldokument, organisationsschema och befattningsbeskrivningar man formar om organisationen så den håller sig effektiv.
HR-perspektivet
De som betraktar organisationer ur att HR-perspektiv ser individerna som medlet att nå målet. De värdesätter relationen mellan organisationen och dess medlemmar. Människornas behov (Maslow) anses få medarbetarna motiverade. Det råder ett ömsesidigt beroende - om inte båda parter passar ihop blir minst en lidande.[10]
Till skillnad från traditionella ledarstilar som betonar tvång och hård kontroll av personalen, bygger McGregors Teori Y på att ledningen möjliggör för sin personal att uppfylla egna behov. Genom att utveckla sina medarbetare och göra dem delaktiga når man det gemensamma målet.[11] Man talar om ”Empowerment” – mer makt/inflytande åt medarbetarna.
Det politiska perspektivet
Här råder intriger och konflikt, grupper som kämpar för sina egna och särintressen. Man ser inte organisationer som strukturellt ordnade eller nödvändigheten i samsyn i alla frågor. Trots all energi som läggs för att få del av de begränsade resurserna, anser anhängarna att argumentation och meningsskiljaktigheter skapar rättvisa och effektiva organisationer och samhällen.[12]
Pfeffer menar att det ofta är lite väl bekvämt att säga ”It’s not really my responsibility, I can’t do anything about it anyway, and if the company wants to do that…”, och därmed slippa möta motstånd. Pfeffer menar att det är fel både för organisationen och för personen. Han hävdar att innovation och förändring oavsett arena kräver förmåga att nyttja makt och en vilja att få saker gjorda.[13]
Det symboliska perspektivet
Här försöker man tolka individuella innebörder. Människor strävar efter att skapa symboler för att få klarhet i verklighetens mångtydighet. Genom berättelser, myter och ritualer ser vi lättare mening och riktning med arbetsliv och privatliv. Kulturen är den väv av antaganden, värderingar och artefakter som ger oss vägledning.[14]
Visioner förvandlar kärnideologin till en gemensam bild av hur framtiden kan se ut. Det skapar en särskild företagsanda som bidrar till beslutsamhet och entusiasm.[15]
Här ses makt som symbolisk - man får inflytande över andra människor när dessa tror att man har makt.[16]
Ledarskap och kommunikation
Ledarskapet är enligt Hersey & Blanchards modell alltid situations- och relationsbetingat och kommunikationen måste anpassas till individ som situation.[17]
Från att tidigare ha haft som kommunikativt uppdrag att förmedla och sprida information till medarbetarna, gäller nu snarare ett idébaserat ledarskap med andra syften. Heide, Simonsson m fl lyfter fram tre roller, alla handlar om att skapa mening för medarbetaren. Simonsson menar att denna förändring skett utifrån ett strukturellt perspektiv, men inte symboliskt i relationerna mellan chef och medarbetare.[18] De tre rollerna är 1) sålla och sortera – göra informationen lättbegriplig, 2) förädla och förklara – få visioner och mål ner till en nivå som berör medarbetaren samt 3) initiera och skapa förutsättningar för dialog – ge möjlighet till större delaktighet och inflytande samt lärande.[19]
Perspektiv på kommunikation
Varje Bolman & Deal-perspektiv har sin syn på organisationskommunikation. Det strukturella poängterar överföring av fakta och information, HR-perspektivet lägger vikt vid informationsutbyte, individuella behov och känslor. Det politiska anser det som effektivt att påverka och manipulera medan det symboliska kort kan sammanfattas med att man berättar historier för att skapa mening.[20]
Makt och kommunikation
Det strukturalistiska perspektivet har stor tilltro till den formella och uttalade makten som medföljer en befattning. De olika formerna av makt är däremot många fler – och alla påverkar de organisationen i en eller annan riktning. Utöver den formella, finns maktbaser som bl a tvångsmakt, allianser, makt över materiella resurser och information, verbala förmågor mm.[21]
Koalitioner inom en organisation är inte bara av ondo. De får saker att bli gjorda också. Man kan likna det vid en familj, där barnen är påtryckare och får igenom sin vilja trots att pappa och mamma har den formella makten.[22]
Kommunikation har en betydande maktroll för chefen som har möjlighet att sätta agendan, förmåga att kartlägga den politiska terrängen, bilda nätverk och koalitioner samt kan förhandla och köpslå.[23] Med ovanstående punkter kan man se en klar koppling till teorier om kommunikationsstrategier för agenda setting, omvärldsanalys, opinionsbildning, nätverk och retorik[24], som ger chefer makt – dock under förutsättning att de underordnade ser chefen som någon värd att lyssna på.
[1] Heide mfl, 2008:37
[2] Bolman & Deal, 2008:52
[3] Hast, 2008-11-08
[4] Heide mfl, 2008, 38:39
[5] Bolman & Deal 2008:37
[6] Bolman & Deal, 2008:43
[7] Bolman & Deal, 2008:511
[8] Bolman & Deal, 2008:75-77
[9] Bolman & Deal, 2008:95
[10] Bolman & Deal, 2008:151-152
[11] Bolman & Deal, 2008:156
[12] Bolman & Deal, 2008:248-249
[13] Pfeffer, 1992:49
[14] Bolman & Deal, 2008:296-297
[15] Bolman & Deal, 2008:308
[16] Bolman & Deal, 2008:344
[17] Bolman & Deal, 2008:407
[18] Heide mfl, 2008:102-103
[19] Heide mfl, 2008:102-103
[20] Bolman & Deal, 2008:368
[21] Jacobson & Thorsvik, 2002:207-208
[22] Bolman & Deal, 2008:240
[23] Bolman & Deal, 2008:253
[24] Palm, 2006, kap 9-11
En organisation genomsyras av kommunikation, därmed kan man säga att den inte existerar om kommunikation saknas.[1]
Organisationer består av människor och präglas därför av komplexitet, överraskningar, bedräglighet och mångtydlighet. Detta, i kombination med snabba växlingar i omvärlden gör det svårt att lära sig något ”universalknep” för hur organisationen ska styras och vägledas.[2]
Hast förklarar organisationen som ett isberg, bestående av egenskaper som påverkar organisationen – dels de som syns (mål och strategier, regler, struktur, arbetsuppgifter, formella kanaler och formell makt), och dels de som inte syns (antaganden, värderingar, informell makt, konflikter, känslor, myter, informella kanaler och egenintressen).[3]
Tidigare sågs organisationer som ”slutna system”, opåverkade av omvärlden. Idag ses de ”som socialt konstruerade betydelsesystem” och ”öppna” för omvärldspåverkan.[4]
Fyra ögonpar ger bättre sikt
Organisationsforskarna Bolman & Deal (2008) har som en hjälp till chefer och konsulter delat upp praktiska och teoretiska lärdomar i fyra perspektiv.[5] De har ”fyra olika glasögon”, och med vart och ett av dessa betraktas organisationen för att hitta olika handlingsalternativ.[6] Den som är van växlar mellan dessa utan att egentligen reflektera över det, förstår bättre problemen och kan därigenom anpassa kommunikation och beslut.[7]
Det strukturella perspektivet
Detta perspektiv har sitt ursprung i de traditionella Taylor’s ”scientific management” och Webers ”byråkratimodell”. Anhängare av denna syn på organisationer hyser stor tilltro till struktur, funktioner och just formell makt.[8] ”Strategi och målsättning formar strukturen”.[9] Det är genom anpassning i måldokument, organisationsschema och befattningsbeskrivningar man formar om organisationen så den håller sig effektiv.
HR-perspektivet
De som betraktar organisationer ur att HR-perspektiv ser individerna som medlet att nå målet. De värdesätter relationen mellan organisationen och dess medlemmar. Människornas behov (Maslow) anses få medarbetarna motiverade. Det råder ett ömsesidigt beroende - om inte båda parter passar ihop blir minst en lidande.[10]
Till skillnad från traditionella ledarstilar som betonar tvång och hård kontroll av personalen, bygger McGregors Teori Y på att ledningen möjliggör för sin personal att uppfylla egna behov. Genom att utveckla sina medarbetare och göra dem delaktiga når man det gemensamma målet.[11] Man talar om ”Empowerment” – mer makt/inflytande åt medarbetarna.
Det politiska perspektivet
Här råder intriger och konflikt, grupper som kämpar för sina egna och särintressen. Man ser inte organisationer som strukturellt ordnade eller nödvändigheten i samsyn i alla frågor. Trots all energi som läggs för att få del av de begränsade resurserna, anser anhängarna att argumentation och meningsskiljaktigheter skapar rättvisa och effektiva organisationer och samhällen.[12]
Pfeffer menar att det ofta är lite väl bekvämt att säga ”It’s not really my responsibility, I can’t do anything about it anyway, and if the company wants to do that…”, och därmed slippa möta motstånd. Pfeffer menar att det är fel både för organisationen och för personen. Han hävdar att innovation och förändring oavsett arena kräver förmåga att nyttja makt och en vilja att få saker gjorda.[13]
Det symboliska perspektivet
Här försöker man tolka individuella innebörder. Människor strävar efter att skapa symboler för att få klarhet i verklighetens mångtydighet. Genom berättelser, myter och ritualer ser vi lättare mening och riktning med arbetsliv och privatliv. Kulturen är den väv av antaganden, värderingar och artefakter som ger oss vägledning.[14]
Visioner förvandlar kärnideologin till en gemensam bild av hur framtiden kan se ut. Det skapar en särskild företagsanda som bidrar till beslutsamhet och entusiasm.[15]
Här ses makt som symbolisk - man får inflytande över andra människor när dessa tror att man har makt.[16]
Ledarskap och kommunikation
Ledarskapet är enligt Hersey & Blanchards modell alltid situations- och relationsbetingat och kommunikationen måste anpassas till individ som situation.[17]
Från att tidigare ha haft som kommunikativt uppdrag att förmedla och sprida information till medarbetarna, gäller nu snarare ett idébaserat ledarskap med andra syften. Heide, Simonsson m fl lyfter fram tre roller, alla handlar om att skapa mening för medarbetaren. Simonsson menar att denna förändring skett utifrån ett strukturellt perspektiv, men inte symboliskt i relationerna mellan chef och medarbetare.[18] De tre rollerna är 1) sålla och sortera – göra informationen lättbegriplig, 2) förädla och förklara – få visioner och mål ner till en nivå som berör medarbetaren samt 3) initiera och skapa förutsättningar för dialog – ge möjlighet till större delaktighet och inflytande samt lärande.[19]
Perspektiv på kommunikation
Varje Bolman & Deal-perspektiv har sin syn på organisationskommunikation. Det strukturella poängterar överföring av fakta och information, HR-perspektivet lägger vikt vid informationsutbyte, individuella behov och känslor. Det politiska anser det som effektivt att påverka och manipulera medan det symboliska kort kan sammanfattas med att man berättar historier för att skapa mening.[20]
Makt och kommunikation
Det strukturalistiska perspektivet har stor tilltro till den formella och uttalade makten som medföljer en befattning. De olika formerna av makt är däremot många fler – och alla påverkar de organisationen i en eller annan riktning. Utöver den formella, finns maktbaser som bl a tvångsmakt, allianser, makt över materiella resurser och information, verbala förmågor mm.[21]
Koalitioner inom en organisation är inte bara av ondo. De får saker att bli gjorda också. Man kan likna det vid en familj, där barnen är påtryckare och får igenom sin vilja trots att pappa och mamma har den formella makten.[22]
Kommunikation har en betydande maktroll för chefen som har möjlighet att sätta agendan, förmåga att kartlägga den politiska terrängen, bilda nätverk och koalitioner samt kan förhandla och köpslå.[23] Med ovanstående punkter kan man se en klar koppling till teorier om kommunikationsstrategier för agenda setting, omvärldsanalys, opinionsbildning, nätverk och retorik[24], som ger chefer makt – dock under förutsättning att de underordnade ser chefen som någon värd att lyssna på.
[1] Heide mfl, 2008:37
[2] Bolman & Deal, 2008:52
[3] Hast, 2008-11-08
[4] Heide mfl, 2008, 38:39
[5] Bolman & Deal 2008:37
[6] Bolman & Deal, 2008:43
[7] Bolman & Deal, 2008:511
[8] Bolman & Deal, 2008:75-77
[9] Bolman & Deal, 2008:95
[10] Bolman & Deal, 2008:151-152
[11] Bolman & Deal, 2008:156
[12] Bolman & Deal, 2008:248-249
[13] Pfeffer, 1992:49
[14] Bolman & Deal, 2008:296-297
[15] Bolman & Deal, 2008:308
[16] Bolman & Deal, 2008:344
[17] Bolman & Deal, 2008:407
[18] Heide mfl, 2008:102-103
[19] Heide mfl, 2008:102-103
[20] Bolman & Deal, 2008:368
[21] Jacobson & Thorsvik, 2002:207-208
[22] Bolman & Deal, 2008:240
[23] Bolman & Deal, 2008:253
[24] Palm, 2006, kap 9-11
Storytelling
Hämtat från Storytellers.se (del av kursmaterial från Storytelling vid Högskolan i Kalmar).
Har du några tips man ska tänka på när man vill samla på sig några stories?
Det här är ju på sätt och vis en hel vetenskap. Men så mycket kan jag... storydramaturgin skiljer sig från faktaberättande, journalistik och rapporteri. Du bör veta vad du letar efter när du börjar skörda. Du vill att berättelserna ska kunna sättas i arbete och göra nytta i arbetet att ladda varumärket och skicka mervärden med varor och tjänster.
• Sök händelser som berättar något viktigt
• Sätt scenen
• Berätta i bilder
• Befolka
• Var emotionell
• Skippa siffror och artigheter
• Tro på det du berättar
• Tala sanning eller åtminstone vad du tror är sant
• Bygg dramaturgi med tydligt (tydliga) klimax med skillnad före och efter klimax.
Hur lär man sig att berätta?
Det är inte själva berättandet som... ...är det svåra i Corporate Storytelling. Alla människor kan ju berätta. Det gör vi med våra vänner, med vår familj, med vår arbetskamrater. Det är ju, så att säga, själva grundförutsättningen, nästan definitionen i att vara människa. Jag blir lite tveksam när jag hör konstnärer, artister och scenberättare säga att de kan hjälpa företag med Corporate Storytelling. Jag har träffat människor från företag och organisationer som blivit besvikna när de anlitat scenberättare eftersom det blev något helt annat de hade tänkt sig. De var inte ute efter att tränas i scenberättande. Det viktigaste med Corporate Storytelling blir alltså ingångsfrågan om vilka berättelser vi ska söka efter, skörda och sätta i arbete. Detta kräver en strategisk kommunikationsdiskussion för företaget och organisationen.
Sen ska berättelsen förstås rensas och bearbetas dramaturgiskt innan den börjar berättas. Det gäller därför att den som berättar tror på meningen med berättelsen och tycker att den är viktig. Annars blir det inte trovärdigt. Trovärdigheten handlar alltså inte i första hand om hur man står, hur man andas eller hur man håller sina händer. Det kan till och med vara så att en alltför drillad berättare drar uppmärksamheten från storyn till sig själv och av bara farten hämmar andra att föra storyn vidare. Så det är inte en artist du ska söka om du vill satsa på storytelling i ditt företag eller din organisation. Det är en partner som läst på din verksamhet och förstår företagandets villkor. En som tillsammans med dig kan leta efter de berättelser som ni har mest nytta av för att nå framgång i organisationen och på marknaden. Konstigare är det inte.
Vad har man för nytta av historiska berättelser?
Jag ser två huvudsakliga sätt att använda historiska berättelser... Först och kanske vanligast är att använda de historiska berätelserna för att visa organisationens, produktens eller tjänstens ursprung. Ungefär som berättelserna i en familj eller en släkt.
Ett annat sätt att använda de historiska berättelserna är att låta dem visa de värderingar som vi står för i dag och som vi vill bygga vår verksamhet på framöver. Då kan vi, med dagens värderingar som grund, leta efter tidiga signaler från det förflutna som visar att värderingarna redan funnits hos oss. Då kan historiska berättelser användas för att dra oss in i framtiden. En mycket spännande storytellerstrategi i förändringsprocesser. Ett sätt att göra framtiden synlig med hjälp av berättelser från det förflutna.
Storytelling i förändringsprocesser är en väldigt spännande kommunikatonsstrategi.
Ska det vara muntligt eller skriftligt när man använder storytelling i sitt företag?
Det är förstås väldigt starkt om det är muntligt. Att berättandet ingår i det vardagliga......samtalet. Men på vägen till en muntlig företagsfolklore kan man mycket väl mellanlagra berättelserna på papper och intranät. Det litterära och det så kallade folkliga muntliga berättararvet har levt sida vid sida och bekräftat varandra genom århundradena. Selma Lagerlöf, till exempel, hämtade mycket av sitt material från så kallad folklig berättartradition.
Jag, Matts Heijbel, som Corporate Storyteller, tycker att de berättelser som finns i företag och organisationer är precis lika intressanta som de litterära. Alltså precis lika fina som de Selma en gång byggde sin litteratur på. Det folkliga var en gång muntligt och blev skriftligt.
I företag och organisationer vill vi påverka snacket om oss. Snacket är muntligt. Då lyssnar vi in det verkliga berättandet och de verkliga storisarna. Sen skördar och lagrar vi dem på papper eller intra- eller internet.
Men frågan om det ska vara muntligt besvaras därmed med att det förstås är bra om snacket går och om chefer och andra medarbetare använder berättelserna. Det vill vi åstadkomma med Corporate Storytelling.
Har du några tips man ska tänka på när man vill samla på sig några stories?
Det här är ju på sätt och vis en hel vetenskap. Men så mycket kan jag... storydramaturgin skiljer sig från faktaberättande, journalistik och rapporteri. Du bör veta vad du letar efter när du börjar skörda. Du vill att berättelserna ska kunna sättas i arbete och göra nytta i arbetet att ladda varumärket och skicka mervärden med varor och tjänster.
• Sök händelser som berättar något viktigt
• Sätt scenen
• Berätta i bilder
• Befolka
• Var emotionell
• Skippa siffror och artigheter
• Tro på det du berättar
• Tala sanning eller åtminstone vad du tror är sant
• Bygg dramaturgi med tydligt (tydliga) klimax med skillnad före och efter klimax.
Hur lär man sig att berätta?
Det är inte själva berättandet som... ...är det svåra i Corporate Storytelling. Alla människor kan ju berätta. Det gör vi med våra vänner, med vår familj, med vår arbetskamrater. Det är ju, så att säga, själva grundförutsättningen, nästan definitionen i att vara människa. Jag blir lite tveksam när jag hör konstnärer, artister och scenberättare säga att de kan hjälpa företag med Corporate Storytelling. Jag har träffat människor från företag och organisationer som blivit besvikna när de anlitat scenberättare eftersom det blev något helt annat de hade tänkt sig. De var inte ute efter att tränas i scenberättande. Det viktigaste med Corporate Storytelling blir alltså ingångsfrågan om vilka berättelser vi ska söka efter, skörda och sätta i arbete. Detta kräver en strategisk kommunikationsdiskussion för företaget och organisationen.
Sen ska berättelsen förstås rensas och bearbetas dramaturgiskt innan den börjar berättas. Det gäller därför att den som berättar tror på meningen med berättelsen och tycker att den är viktig. Annars blir det inte trovärdigt. Trovärdigheten handlar alltså inte i första hand om hur man står, hur man andas eller hur man håller sina händer. Det kan till och med vara så att en alltför drillad berättare drar uppmärksamheten från storyn till sig själv och av bara farten hämmar andra att föra storyn vidare. Så det är inte en artist du ska söka om du vill satsa på storytelling i ditt företag eller din organisation. Det är en partner som läst på din verksamhet och förstår företagandets villkor. En som tillsammans med dig kan leta efter de berättelser som ni har mest nytta av för att nå framgång i organisationen och på marknaden. Konstigare är det inte.
Vad har man för nytta av historiska berättelser?
Jag ser två huvudsakliga sätt att använda historiska berättelser... Först och kanske vanligast är att använda de historiska berätelserna för att visa organisationens, produktens eller tjänstens ursprung. Ungefär som berättelserna i en familj eller en släkt.
Ett annat sätt att använda de historiska berättelserna är att låta dem visa de värderingar som vi står för i dag och som vi vill bygga vår verksamhet på framöver. Då kan vi, med dagens värderingar som grund, leta efter tidiga signaler från det förflutna som visar att värderingarna redan funnits hos oss. Då kan historiska berättelser användas för att dra oss in i framtiden. En mycket spännande storytellerstrategi i förändringsprocesser. Ett sätt att göra framtiden synlig med hjälp av berättelser från det förflutna.
Storytelling i förändringsprocesser är en väldigt spännande kommunikatonsstrategi.
Ska det vara muntligt eller skriftligt när man använder storytelling i sitt företag?
Det är förstås väldigt starkt om det är muntligt. Att berättandet ingår i det vardagliga......samtalet. Men på vägen till en muntlig företagsfolklore kan man mycket väl mellanlagra berättelserna på papper och intranät. Det litterära och det så kallade folkliga muntliga berättararvet har levt sida vid sida och bekräftat varandra genom århundradena. Selma Lagerlöf, till exempel, hämtade mycket av sitt material från så kallad folklig berättartradition.
Jag, Matts Heijbel, som Corporate Storyteller, tycker att de berättelser som finns i företag och organisationer är precis lika intressanta som de litterära. Alltså precis lika fina som de Selma en gång byggde sin litteratur på. Det folkliga var en gång muntligt och blev skriftligt.
I företag och organisationer vill vi påverka snacket om oss. Snacket är muntligt. Då lyssnar vi in det verkliga berättandet och de verkliga storisarna. Sen skördar och lagrar vi dem på papper eller intra- eller internet.
Men frågan om det ska vara muntligt besvaras därmed med att det förstås är bra om snacket går och om chefer och andra medarbetare använder berättelserna. Det vill vi åstadkomma med Corporate Storytelling.
Frankfurtskolan och Birminghamskolan
Huvuddragen i Frankfurtskolans perspektiv på medierna
De typiska dragen från Frankfurtskolan, grundat 1923 i Frankfurt-am-Main och bestående av en samling samhällsforskare, filosofer och kulturvetare, var kritik mot konventionella texter. De ansåg att människan utvecklas och blir ”friare” vid läsning av mer konstnärliga texter, och hävdar att folk blir dumma och inskränkta i vårt sätt att tänka och leva, av den typ av mer likformiga texter som blev allt vanligare genom Kulturindustrin. Frankfurtskolan ansåg att dessa nya produkter skapade och tillfredsställde falska behov hos människorna. (Gripsrud, 2002, s 55-56) Frankfurtskolan är således motståndare till populärkultur och utvecklade en s.k. kritisk teori.
Huvuddragen i Birminghamskolans perspektiv på medierna
Birminghamskolan, vars företrädare (Hoggart, Hall och Williams) var ett antal samhällsvetare och humanister med arbetarklassbakgrund, etablerade en forsknings-tradition kring 1970 som sedan kom att kallas cultural studies. Med sin breda sociala och kulturella anknytning intresserade de sig för hur vanliga människor i sin vardag tog del av och skapade mening ur mediernas texter. Tack vare Birminghamskolans grundares ursprung i arbetarklass såg de inte denna samhällsklass som passiva offer, vilket annars var en vanlig uppfattning om dem som saknar utbildning. Birminghamskolan menar att alla skapar sin egen kultur baserat på habitus, normer etc utifrån sina tillgångar av kapital, och man ansåg därmed att utbudet som serverades av t.ex medierna hade betydelse för människorna. Det som representerades i media är det man kan ta del av. (Gripsrud, 2002, s 82-83)
Vad som ytterligare karaktäriserar Birminghamskolan var influenser från italienaren och marxisten Gramscis hegemoniteori från mellankrigstiden. Den innebär att för att en överklass ska finnas kvar i en kapitalistisk samhällsstruktur, så måste även en underklass finnas. Och för att maktförändringar ska kunna ske måste det finnas ett motstånd mot hegemonin, dvs. herraväldet, som styr sociala värderingar och vedertagna sätt att handla. Begreppet motstånd kom Birminghamskolan att tydligt kunna se i olika subkulturer som ungdomen etablerade. Man studerade dessa individers förhållningssätt till de populärkulturella medietexter som de tilltalades av och byggde sin identitet utifrån. (Gripsrud, 2002, s 83-84)
Vad som mer är typiskt för Birminghamskolan är sättet att se på förhållandet mellan massmedierna och publiken. Hall, sociologen inom Birminghamskolan, betonade semiotikens, tolkningens, betydelse. Hall menade att budskapet/texterna för det första kodas in av producenten – och innehåller då även sociala och kulturella innebörder – och har då en avsedd innebörd, dvs så som texten ska läsas ut. Vad som sedan händer kan inte sändaren styra över. Mottagaren/mottagarna kan alla tolka det på tre olika sätt vid avkodningen. Antingen helt i enlighet med sändarens avsikt, eller med kritik mot vissa delar av innehållet eller i värsta fall (för sändarens del) med en helt oppositionell innebörd. Ofta skiljer sig tolkningen av ett budskap tydligt mellan grupper av människor med olika värderingar och social position. (Gripsrud, 2002, s 84-85)
Analys av ett mediefenomen – diskussion utifrån Birmingham- och Frankfurtskolornas teorier
Det mediefenomen som jag jar valt att analysera, är samma som vi diskuterade utifrån Boudieus sociala rymd - nämligen ”Vad blir det för mat?” med Per Morberg. Det är en programserie i genren matlagningsprogram, sänt i TV4+. För information vill jag också nämna att vi bedömde att målgruppen i huvudsak utgörs av matintresserade män i åldern 30-50 år, med ett kulturellt kapital över medel och med ett ekonomiskt kapital runt nollstrecket och strax däröver. Utifrån Frankfurtsskolans perspektiv riskerar vi att bli dumma av att titta på mediefenomen av populärkulturell karaktär. Vi borde istället vidga våra vyer och ägna oss åt texter som ger oss en djupare och mer utvecklande upplevelse.
Frankfurtskolan hävdar att kulturindustrins produkter förstärker ideologier och tidigare uppfattningar, i allra högsta grad tolkar jag detta som förstärkning av stereotyper. I ”Vad blir det för mat?” framstår Per Morberg som klart maskulin och grabbig, vilket givetvis ytterligare förstärker bilden av hur en riktig man ska vara. För varje gång en stereotyp representeras i media etsas bilden fast ännu hårdare.
En annan kritik som Frankfurtskolan ger på detta program är att det sänds ett upprepat antal gånger, då det är en programserie. Och även om Morberg är en mycket duktig skådespelare och emellanåt breder ut sig med ett dramatiskt språk, är det förmodligen i Adornos och Horkheimers ögon inte tillräckligt utvecklande för att ge publiken nya dimensioner som människor.
Utifrån Birminghamskolans perspektiv kan man se på semiotikens roll, där tolkningen kan vara tredelad.
- Vissa tittare kanske tillhör en grupp jakt- och fiskeintressade unga män i Härjedalen, som aldrig satt foten i varken gymnasiet eller en teatersalong. De kommer säkerligen att ha behållning av Morbergs grabbiga matprogram utifrån sina normer och värderingar. De uppskattar hans manlighet och tänker inte ens på hans dramatiska utspel med franska fraser eller att han smakar av med en sked, drar fingrarna genom det svettiga håret och smakar av med samma sked igen. Publiken gillar texten – och äter den rakt av (preferred reading).
- Andra tittare, husmödrarna, sitter där och fascineras över såväl den ljuvliga Boeuf Bourguignon-grytan som Morbergs maskulina och attraktiva kropp, trots sina 40 fyllda. Samtidigt förfasas de över hans sätt att smaka av och risken för att det hamnar hår i maten. De gillar texten – men utifrån sina normer är det med lite bitterljuva toner i avkodningen (negotiated reading).
- Sen finns det andra tittare, de som tittar en gång och aldrig mer – tycker att Morbergs mat är rena skräpprogrammet. Kanske kan denna tittarskara vara de som hellre köper en halv special innan de åker hem. Hem till lägenheten med endast två folköl i kylskåpet, åtminstone tills han druckit upp dem båda och somnat på soffan framför TV:n som börjat visa myrornas krig (oppositionell .läsning – i direkt motsats till vad sändaren avsåg med texten).
Källförteckning
Bok: Gripsrud, Jostein, (2002) Mediekultur - mediesamhälle, Uddevalla: MediaPrint AB
Internet: TV4 Plus, Vad blir det för mat?, http://www.tv4.se/player/categories.aspx?treeId=107, (2008-02-22)
Mediernas makt – och effektforskning om barn och medier
Från ”allsmäktiga medier” till ”maktlösa medier”
Effektforskningen fram till år 1940 präglades av synen på medierna som allsmäktiga, och man sökte svar på frågan ”Vad gör medierna med oss?”. De ansågs kunna påverka individen totalt och utan att publiken gjorde egna reflektioner. Dels talade man om injektionsteorier, vilket innebar att man helt enkelt kunde injicera budskap, attityder och handlingssätt etc i huvudet på publiken. (Gripsrud, 2002, s 65) En annan teori var att man utgick från stimulus – respons-modellen, baserat på Pavlovs betingningsförsök där hundar ”laddades” med ett visst stimuli (klockringning, i början i kombination med mat) med resultat av viss respons (här salivavsöndring). Detta ansågs då fungera även fungera på människor, vilket då innebar att vi omedvetet skulle upprepa det vi sett i media utan egna reflektioner. (Gripsrud, 2002, s 68) Krigs- och politisk propaganda sändes också ut via media och publiken kom att se på medierna som oerhört mäktiga och viktiga för dem.
Övergången till synen på medierna som maktlösa kom både bland annat genom Lazarfelds tvåstegshypotes. De tidigare teorierna visade sig inte hålla längre. Dels då Lazarfeld i en studie 1945 fann att publiken som ett första steg själva väljer bland medierna och dess utbud, och att detta även diskuteras med s.k. opinionsledare (person i ens närvaro som man har stort förtroende för). (Gripsrud, 2002, s 74-75). Utifrån detta började man se publiken som självständigt tänkande varelser och individer, som medvetet gör val för att tillfredsställa sina behov (Gripsrud, 2002, s 66 samt s 76). Detta kom att påverka effektforskningens syn på medierna som maktlösa och man ställde sig under perioden 1940 – 1970 istället frågan ”Vad gör publiken med medierna?”
Från ”maktlösa medier” till ”mäktiga medier”
Under tiden från 1970 övergick synen på medierna från att anses vara maktlösa till att bli mäktiga (Gripsrud, 2002, s 66). De blev en förening av tidigare forskning och sågs ur såväl ett samhällsvetenskapligt som ett humanistiskt perspektiv (Gripsrud, 2002, s 78). Perioden föregicks av de marxistiska strömningarna på 60-talet och ledde till ”positivismstriden”, en kraftig debatt om hur samhällsforskning ska drivas – helt objektivt eller med viss inblandning som krävs i djupgående analyser och intervjuer i kvalitativa studier (Gripsrud, 2002, s 78-79). Att medierna trots allt hade stor makt visade sig i en undersökning i samband med ett presidentval i USA 1970. Då medierna ”sätter dagordningen” påverkar det publiken i vad de ska tänka, även om medierna inte kan avgöra hur publiken ska tänka (Gripsrud, 2002, s 66). Samtidigt ansåg man inte mediernas makt vara allsmäktig längre ur den aspekt att texter inte alltid avkodas som sändaren tänkt sig (Gripsrud, 2002, s 84). Idag ser man medieforskningen utifrån det ständiga samspel mellan publik och medier, där medierna påverkar oss, både medvetet och omedvetet, och där människorna möter olika kulturer i olika sociala sammanhang.
Medieforskningens tre faser i relation till effektforskning om barn och medier
I Jesper Olesens kapitel Why Do We Study Children’s Media Use the Way We Do? (Rydin, 2003, s 15ff) diskuteras de metoder vi idag använder vid medieforskning om barn. En parallell jag tycker man kan dra är att forskarna än idag har synen på medierna som allsmäktiga när det gäller barn. Olesen skriver att barnpubliken anses vara passiva offer för reklamen övertalningskraft (Rydin, 2003, s 15).
Vid effektforskning när det gäller medias påverkan på barn har man inte samma syn som vid andra publiker. Man utgår från att de utvecklas i takt med en viss ålder, inte på samma sätt som övriga människor som anses utvecklas och förändras i en ständig process beroende på alla intryck, sociala kontexter, tidigare erfarenheter, upplevelser med mera. Forskningen sker med utgångspunkt att tid och rum inte spelar roll (Rydin, 2003, s 23).
Därmed kan man även här se det som om man är i den första fasen av effektforskningen, där man ännu inte börjat se publiken i ett kulturellt eller socialt sammanhang. Under fasen 1940-1970 ansågs medierna maktlösa, delvis genom att man studerade medias effekter på publiken i sitt vardagliga liv – där mycket annat spelar in. Det gör man inte när det gäller forskningen kring barn. Det finns en etablerat antagande att barn lever sitt liv utanför samhället, i väntan på att bli samhällsmedborgare först när de går in i vuxenlivet. Därför anses det inte gå att forska om barn på samma sätt som man gör om vuxna (Rydin, 2003, s 27).
Min tolkning är alltså att man har långt kvar inom medieeffektforskningen när det gäller barn, och att man bör ta steget fram och se barn som användare av medierna inte bara som offer.
Källförteckning
Böcker: Gripsrud, Jostein, (2002) Mediekultur - mediesamhälle, Uddevalla: MediaPrint AB
Rydin, Ingegerd, (2003) Media Fascinations – perspectives on Young Peoples Meaning Making, Göteborg, NORDICOM
Effektforskningen fram till år 1940 präglades av synen på medierna som allsmäktiga, och man sökte svar på frågan ”Vad gör medierna med oss?”. De ansågs kunna påverka individen totalt och utan att publiken gjorde egna reflektioner. Dels talade man om injektionsteorier, vilket innebar att man helt enkelt kunde injicera budskap, attityder och handlingssätt etc i huvudet på publiken. (Gripsrud, 2002, s 65) En annan teori var att man utgick från stimulus – respons-modellen, baserat på Pavlovs betingningsförsök där hundar ”laddades” med ett visst stimuli (klockringning, i början i kombination med mat) med resultat av viss respons (här salivavsöndring). Detta ansågs då fungera även fungera på människor, vilket då innebar att vi omedvetet skulle upprepa det vi sett i media utan egna reflektioner. (Gripsrud, 2002, s 68) Krigs- och politisk propaganda sändes också ut via media och publiken kom att se på medierna som oerhört mäktiga och viktiga för dem.
Övergången till synen på medierna som maktlösa kom både bland annat genom Lazarfelds tvåstegshypotes. De tidigare teorierna visade sig inte hålla längre. Dels då Lazarfeld i en studie 1945 fann att publiken som ett första steg själva väljer bland medierna och dess utbud, och att detta även diskuteras med s.k. opinionsledare (person i ens närvaro som man har stort förtroende för). (Gripsrud, 2002, s 74-75). Utifrån detta började man se publiken som självständigt tänkande varelser och individer, som medvetet gör val för att tillfredsställa sina behov (Gripsrud, 2002, s 66 samt s 76). Detta kom att påverka effektforskningens syn på medierna som maktlösa och man ställde sig under perioden 1940 – 1970 istället frågan ”Vad gör publiken med medierna?”
Från ”maktlösa medier” till ”mäktiga medier”
Under tiden från 1970 övergick synen på medierna från att anses vara maktlösa till att bli mäktiga (Gripsrud, 2002, s 66). De blev en förening av tidigare forskning och sågs ur såväl ett samhällsvetenskapligt som ett humanistiskt perspektiv (Gripsrud, 2002, s 78). Perioden föregicks av de marxistiska strömningarna på 60-talet och ledde till ”positivismstriden”, en kraftig debatt om hur samhällsforskning ska drivas – helt objektivt eller med viss inblandning som krävs i djupgående analyser och intervjuer i kvalitativa studier (Gripsrud, 2002, s 78-79). Att medierna trots allt hade stor makt visade sig i en undersökning i samband med ett presidentval i USA 1970. Då medierna ”sätter dagordningen” påverkar det publiken i vad de ska tänka, även om medierna inte kan avgöra hur publiken ska tänka (Gripsrud, 2002, s 66). Samtidigt ansåg man inte mediernas makt vara allsmäktig längre ur den aspekt att texter inte alltid avkodas som sändaren tänkt sig (Gripsrud, 2002, s 84). Idag ser man medieforskningen utifrån det ständiga samspel mellan publik och medier, där medierna påverkar oss, både medvetet och omedvetet, och där människorna möter olika kulturer i olika sociala sammanhang.
Medieforskningens tre faser i relation till effektforskning om barn och medier
I Jesper Olesens kapitel Why Do We Study Children’s Media Use the Way We Do? (Rydin, 2003, s 15ff) diskuteras de metoder vi idag använder vid medieforskning om barn. En parallell jag tycker man kan dra är att forskarna än idag har synen på medierna som allsmäktiga när det gäller barn. Olesen skriver att barnpubliken anses vara passiva offer för reklamen övertalningskraft (Rydin, 2003, s 15).
Vid effektforskning när det gäller medias påverkan på barn har man inte samma syn som vid andra publiker. Man utgår från att de utvecklas i takt med en viss ålder, inte på samma sätt som övriga människor som anses utvecklas och förändras i en ständig process beroende på alla intryck, sociala kontexter, tidigare erfarenheter, upplevelser med mera. Forskningen sker med utgångspunkt att tid och rum inte spelar roll (Rydin, 2003, s 23).
Därmed kan man även här se det som om man är i den första fasen av effektforskningen, där man ännu inte börjat se publiken i ett kulturellt eller socialt sammanhang. Under fasen 1940-1970 ansågs medierna maktlösa, delvis genom att man studerade medias effekter på publiken i sitt vardagliga liv – där mycket annat spelar in. Det gör man inte när det gäller forskningen kring barn. Det finns en etablerat antagande att barn lever sitt liv utanför samhället, i väntan på att bli samhällsmedborgare först när de går in i vuxenlivet. Därför anses det inte gå att forska om barn på samma sätt som man gör om vuxna (Rydin, 2003, s 27).
Min tolkning är alltså att man har långt kvar inom medieeffektforskningen när det gäller barn, och att man bör ta steget fram och se barn som användare av medierna inte bara som offer.
Källförteckning
Böcker: Gripsrud, Jostein, (2002) Mediekultur - mediesamhälle, Uddevalla: MediaPrint AB
Rydin, Ingegerd, (2003) Media Fascinations – perspectives on Young Peoples Meaning Making, Göteborg, NORDICOM
Medievåldets påverkan
Något kluven är jag när jag ska välja ut de två resultat som jag anser vara viktigast från de studier om medievåldets påverkan på sin publik som Feilitzen sammanställt. Det ena är inte så svårt att motivera – det är resultatet avseende Imitation.
Det andra däremot, anser jag vara en mycket viktig insikt från forskningen beträffande Aggressionseffekter, men det är ju inte så mycket effekt av medievåldet som jag vill peka på, utan snarare alla andra faktorerna som spelar roll – de som inte härleds direkt från upplevelser av medievåld. Forskning visar att vi helt klart får mentala intryck från mediernas innehåll, men dessa blandas med alla andra intryck, normer, värderingar, känslor och erfarenheter ur vårt sociala liv med föräldrar, syskon, i skolan samt intryck från personer som vi ser som betydelsefulla för oss. Alla dessa intryck skapar vår identitet och får oss att handla på ett visst sätt. Långtidsstudier har visat att 90-95 % av ökad aggression bland barn och unga beror på andra faktorer än medievåldet. Faktorerna avser barnets personlighet och tidigare aggression. (Feilitzen, 2001, s 5-6). Det visar att vi inte längre kan lägga så stor del av skulden på massmedia, utan är en tydlig indikation på att stora krafttag måste tas på andra sätt – A och O är att den primära socialisationen sker tryggt och förklarande. Men givetvis ifrågasätter jag varför kommersialismen inom mediebranschen ska rättfärdiga så mycket våld (Feilitzen, 2001, s 17). Även här finns mycket att önska.
Det andra resultatet från forskning kring medievåld som jag anser intressant är just Imitation. Som Feilitzen skriver imiterar vi, främst som barn och unga, både för att lära oss och omedvetet för att bearbeta obehagliga upplevelser. Men våld i media kan även ge effekter på vuxna i form av ”tips” på hur våld kan utövas. Här är det inte fråga om direkt imitation. Snarare handlar det om ”lagring” av scheman som vi sedan, i krissituationer, kan ta fram och handla efter. (Feilitzen, 2001, s 4-5) Min reflexion kring detta är att vi genom media får serverat oss flera olika sätt att utöva dråp, våldtäkter etc. I västvärlden präglas vår tillvaro idag om jakt på pengar och materiell standard, något som går ut över vårt trygghetsbehov. Det leder till frustration p.g.a. skilsmässor, trasig uppväxt, missnöje, mobbning. Detta är faktorer som stimulerar till ökad aggressivitet (Feilitzen, 2001, s 14-15). Som jag ser det kan samverkan mellan tidigare medieupplevelser och en livskris, få den mest sympatiske att bli våldsam. ”Vi kan inte förstå att han kunde bli en mördare, han var en himla go kille på gymnasiet” – är en inte ovanlig kommentar i nyhetsartiklarna.
Utifrån mitt resonemang om hur imitation och ”tips” kan få den mest otänkbara människan att utföra våldshandlingar kan man lyfta fram såväl kriminalromaner i bokform, som actionfilmer och engelska deckarserier. Men jag tycker likaväl man kan lyfta fram kvällspressen. Lite utanför ämnet går jag här, då jag är medveten om att imitation avser att man visuellt ser hur en annan person utför något. Jag vill ändå visa det från detta håll – då kvällspressens beskrivningar av utförda våldsdåd kan få medieeffekter i form av våld. I sitt syfte att i samhällets tjänst klargöra för sina läsare hur ett mord eller överfall gått till minut för minut – fungerar det tyvärr bra som omedveten inlärning av hur våldsdåd kan genomföras. När de i serieform och klockslag talar om varför förövaren såg sin chans, hur han valde att stå i bakhåll, hur han obesett smög in i köket efter en kniv, hur han lyckades föra ut barnen till lekplatsen och sedan i lugn och ro kunde skära halsen av f.d fruns blivande sambo – lagrar vi metoder som fungerar väl för den som den bistra decembersöndagen 2010 känner sig frustrerad, kränkt och bitter över att inte fira jul med ”sin familj”. Och ännu en ”riktig hedersknyffe” har visat sig vara våldsam – kanske beroende på kvällspressens alla utförliga instruktioner om hur man konstruerar en samhällstragedi.
Källförteckning
Häfte: Von Feilitzen, Cecilia, (2001), Medievåldets påverkan – en kortfattad forskningsöversikt, Göteborg, NORDICOM
Det andra däremot, anser jag vara en mycket viktig insikt från forskningen beträffande Aggressionseffekter, men det är ju inte så mycket effekt av medievåldet som jag vill peka på, utan snarare alla andra faktorerna som spelar roll – de som inte härleds direkt från upplevelser av medievåld. Forskning visar att vi helt klart får mentala intryck från mediernas innehåll, men dessa blandas med alla andra intryck, normer, värderingar, känslor och erfarenheter ur vårt sociala liv med föräldrar, syskon, i skolan samt intryck från personer som vi ser som betydelsefulla för oss. Alla dessa intryck skapar vår identitet och får oss att handla på ett visst sätt. Långtidsstudier har visat att 90-95 % av ökad aggression bland barn och unga beror på andra faktorer än medievåldet. Faktorerna avser barnets personlighet och tidigare aggression. (Feilitzen, 2001, s 5-6). Det visar att vi inte längre kan lägga så stor del av skulden på massmedia, utan är en tydlig indikation på att stora krafttag måste tas på andra sätt – A och O är att den primära socialisationen sker tryggt och förklarande. Men givetvis ifrågasätter jag varför kommersialismen inom mediebranschen ska rättfärdiga så mycket våld (Feilitzen, 2001, s 17). Även här finns mycket att önska.
Det andra resultatet från forskning kring medievåld som jag anser intressant är just Imitation. Som Feilitzen skriver imiterar vi, främst som barn och unga, både för att lära oss och omedvetet för att bearbeta obehagliga upplevelser. Men våld i media kan även ge effekter på vuxna i form av ”tips” på hur våld kan utövas. Här är det inte fråga om direkt imitation. Snarare handlar det om ”lagring” av scheman som vi sedan, i krissituationer, kan ta fram och handla efter. (Feilitzen, 2001, s 4-5) Min reflexion kring detta är att vi genom media får serverat oss flera olika sätt att utöva dråp, våldtäkter etc. I västvärlden präglas vår tillvaro idag om jakt på pengar och materiell standard, något som går ut över vårt trygghetsbehov. Det leder till frustration p.g.a. skilsmässor, trasig uppväxt, missnöje, mobbning. Detta är faktorer som stimulerar till ökad aggressivitet (Feilitzen, 2001, s 14-15). Som jag ser det kan samverkan mellan tidigare medieupplevelser och en livskris, få den mest sympatiske att bli våldsam. ”Vi kan inte förstå att han kunde bli en mördare, han var en himla go kille på gymnasiet” – är en inte ovanlig kommentar i nyhetsartiklarna.
Utifrån mitt resonemang om hur imitation och ”tips” kan få den mest otänkbara människan att utföra våldshandlingar kan man lyfta fram såväl kriminalromaner i bokform, som actionfilmer och engelska deckarserier. Men jag tycker likaväl man kan lyfta fram kvällspressen. Lite utanför ämnet går jag här, då jag är medveten om att imitation avser att man visuellt ser hur en annan person utför något. Jag vill ändå visa det från detta håll – då kvällspressens beskrivningar av utförda våldsdåd kan få medieeffekter i form av våld. I sitt syfte att i samhällets tjänst klargöra för sina läsare hur ett mord eller överfall gått till minut för minut – fungerar det tyvärr bra som omedveten inlärning av hur våldsdåd kan genomföras. När de i serieform och klockslag talar om varför förövaren såg sin chans, hur han valde att stå i bakhåll, hur han obesett smög in i köket efter en kniv, hur han lyckades föra ut barnen till lekplatsen och sedan i lugn och ro kunde skära halsen av f.d fruns blivande sambo – lagrar vi metoder som fungerar väl för den som den bistra decembersöndagen 2010 känner sig frustrerad, kränkt och bitter över att inte fira jul med ”sin familj”. Och ännu en ”riktig hedersknyffe” har visat sig vara våldsam – kanske beroende på kvällspressens alla utförliga instruktioner om hur man konstruerar en samhällstragedi.
Källförteckning
Häfte: Von Feilitzen, Cecilia, (2001), Medievåldets påverkan – en kortfattad forskningsöversikt, Göteborg, NORDICOM
Hip-Hop ”Beyond Beats & Rhymes”
Medieklippet Hip Hop: Beyond Beats & Rhymes producerades av Byron Hurt och fokuserar på hip-hop-kulturens påverkan på sin publik med avseende på manlighet, sexism, våld och homofobi. I den studie Hurt har gjort ingår intervjuer med såväl artisterna som hip-hop-fans för att se hur de förhåller sig till dessa mediefenomen.
Begreppen identitet och representation är centrala när det gäller mediernas makt att påverka enskilda individer. Vi socialiseras i en ständigt pågående process in i den mänskliga gemenskapen, både primärt i den familj vi växer upp och lever med, och sekundärt i förhållande till klasskamrater, lärare, andra vi ser i samhället och inte minst de vi upplever och ser i medierna – TV, Internet, tidningar, bio etc. Medierna ses som samhällets förlängda arm i in i hemmet, eller intimsfären, där de konkurrerar med familjemedlemmarna om uppmärksamheten. Den tid vi ger uppmärksamhet åt media, ersätter tid vi annars ägnat åt samtal och samspel med dem där hemma. Medierna bidrar till att definiera verkligheten omkring oss, därmed också till att definiera vilket vi är. (Gripsrud, 2002, s 17). Medierna hjälper oss att förstå världen och serverar oss bilder av världen som vi inte själva upplevt och kanske aldrig kommer att göra. Som mottagare av mediernas utbud bildar vi oss uppfattningar om oss själva, hur vi är, hur vi vill vara och hur vi inte vill vara eller bli. Det bidrar alltså till att bygga vår identitet (Gripsrud, 2002, s 18). Med begreppet representation i media menas både hur något (ex. unga män) presenteras eller återges i media, och vi vilken omfattning dessa återges (ex. vissa folkgrupper är oftare i media än andra). (Gripsrud, 2002, s 25-26).
I åtskilliga hip-hop-videos framställs män som extremt maskulina och respektingivande, de bär vapen, framhåller våld som berättigat etc. Synen på kvinnan är sexistisk, de är viljelösa sexobjekt som bara är till för mannens skull – att se på och att användas. Homosexualitet framställs som vidrigt. Ju mer denna bild av män och kvinnor visas för de som söker sin identitet, desto fler unga människor får denna sneda och ojämlika bild av människor. De bygger sin identitet utifrån stereotyper. I sitt val av media – väljer de bort det som inte stärker denna vi-dom-känsla, de tittar hellre på ytterligare en video som de känner igen sig i – och medias effekt som förstärkare är stor. Få väljer att i stället titta på annat ur medieutbudet (andra kulturer och länder) som annars kunde få deras identitetsskapande i en annan riktning, ex. program där de ser unga män som är bättre förebilder, kvinnor som har andra kvaliteter, homosexuella som inte ”utgör hot” och program som förklarar effekterna av våld.
Även om medieutbudet är stort, så styrs vi enligt sociologen Bourdieu av vårt habitus, ”sociala regler”, internaliserade handlingstendenser och inställning till världen. Vårt habitus styr vår position i samhällsstrukturen (på det sociala fältet) och präglar vårt sätt att tänkta, välja och handla. (Gripsrud, 2002, s 94-95).
Hip-hop-kulturen är särskilt stark bland den svarta arbetarklassen i USA och musiken tar ofta upp storstadsproblem. De som föds och växer upp i denna miljö präglas av det våld, kriminalitet och arbetslöshet som där är vardagsmat. Även om idolerna i denna musikgenre tydligt visar på ett stort ekonomiskt kapital, visar de i sina låttexter att de har sitt ursprung i en orättvist behandlad underklass, där det ekonomiska kapitalet är litet. Det kulturella kapitalet är litet, få av fansen och idolerna har någon utbildning att tala om. Denna brist på kapital gör det näst intill omöjligt att förflytta sig till en annan position på det sociala fältet, något som i sig blir en negativ spriral för fansens egna barn (Gripsrud, 2002, s 98).
Källförteckning
Internat: Hurt, Byron, Beyond Beats & Rhymes, You Tube (2008-02-20)
Bok: Gripsrud, Jostein, (2002) Mediekultur - mediesamhälle, Uddevalla: MediaPrint AB
Begreppen identitet och representation är centrala när det gäller mediernas makt att påverka enskilda individer. Vi socialiseras i en ständigt pågående process in i den mänskliga gemenskapen, både primärt i den familj vi växer upp och lever med, och sekundärt i förhållande till klasskamrater, lärare, andra vi ser i samhället och inte minst de vi upplever och ser i medierna – TV, Internet, tidningar, bio etc. Medierna ses som samhällets förlängda arm i in i hemmet, eller intimsfären, där de konkurrerar med familjemedlemmarna om uppmärksamheten. Den tid vi ger uppmärksamhet åt media, ersätter tid vi annars ägnat åt samtal och samspel med dem där hemma. Medierna bidrar till att definiera verkligheten omkring oss, därmed också till att definiera vilket vi är. (Gripsrud, 2002, s 17). Medierna hjälper oss att förstå världen och serverar oss bilder av världen som vi inte själva upplevt och kanske aldrig kommer att göra. Som mottagare av mediernas utbud bildar vi oss uppfattningar om oss själva, hur vi är, hur vi vill vara och hur vi inte vill vara eller bli. Det bidrar alltså till att bygga vår identitet (Gripsrud, 2002, s 18). Med begreppet representation i media menas både hur något (ex. unga män) presenteras eller återges i media, och vi vilken omfattning dessa återges (ex. vissa folkgrupper är oftare i media än andra). (Gripsrud, 2002, s 25-26).
I åtskilliga hip-hop-videos framställs män som extremt maskulina och respektingivande, de bär vapen, framhåller våld som berättigat etc. Synen på kvinnan är sexistisk, de är viljelösa sexobjekt som bara är till för mannens skull – att se på och att användas. Homosexualitet framställs som vidrigt. Ju mer denna bild av män och kvinnor visas för de som söker sin identitet, desto fler unga människor får denna sneda och ojämlika bild av människor. De bygger sin identitet utifrån stereotyper. I sitt val av media – väljer de bort det som inte stärker denna vi-dom-känsla, de tittar hellre på ytterligare en video som de känner igen sig i – och medias effekt som förstärkare är stor. Få väljer att i stället titta på annat ur medieutbudet (andra kulturer och länder) som annars kunde få deras identitetsskapande i en annan riktning, ex. program där de ser unga män som är bättre förebilder, kvinnor som har andra kvaliteter, homosexuella som inte ”utgör hot” och program som förklarar effekterna av våld.
Även om medieutbudet är stort, så styrs vi enligt sociologen Bourdieu av vårt habitus, ”sociala regler”, internaliserade handlingstendenser och inställning till världen. Vårt habitus styr vår position i samhällsstrukturen (på det sociala fältet) och präglar vårt sätt att tänkta, välja och handla. (Gripsrud, 2002, s 94-95).
Hip-hop-kulturen är särskilt stark bland den svarta arbetarklassen i USA och musiken tar ofta upp storstadsproblem. De som föds och växer upp i denna miljö präglas av det våld, kriminalitet och arbetslöshet som där är vardagsmat. Även om idolerna i denna musikgenre tydligt visar på ett stort ekonomiskt kapital, visar de i sina låttexter att de har sitt ursprung i en orättvist behandlad underklass, där det ekonomiska kapitalet är litet. Det kulturella kapitalet är litet, få av fansen och idolerna har någon utbildning att tala om. Denna brist på kapital gör det näst intill omöjligt att förflytta sig till en annan position på det sociala fältet, något som i sig blir en negativ spriral för fansens egna barn (Gripsrud, 2002, s 98).
Källförteckning
Internat: Hurt, Byron, Beyond Beats & Rhymes, You Tube (2008-02-20)
Bok: Gripsrud, Jostein, (2002) Mediekultur - mediesamhälle, Uddevalla: MediaPrint AB
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
