Mediernas makt – och effektforskning om barn och medier

Från ”allsmäktiga medier” till ”maktlösa medier”

Effektforskningen fram till år 1940 präglades av synen på medierna som allsmäktiga, och man sökte svar på frågan ”Vad gör medierna med oss?”. De ansågs kunna påverka individen totalt och utan att publiken gjorde egna reflektioner. Dels talade man om injektionsteorier, vilket innebar att man helt enkelt kunde injicera budskap, attityder och handlingssätt etc i huvudet på publiken. (Gripsrud, 2002, s 65) En annan teori var att man utgick från stimulus – respons-modellen, baserat på Pavlovs betingningsförsök där hundar ”laddades” med ett visst stimuli (klockringning, i början i kombination med mat) med resultat av viss respons (här salivavsöndring). Detta ansågs då fungera även fungera på människor, vilket då innebar att vi omedvetet skulle upprepa det vi sett i media utan egna reflektioner. (Gripsrud, 2002, s 68) Krigs- och politisk propaganda sändes också ut via media och publiken kom att se på medierna som oerhört mäktiga och viktiga för dem.

Övergången till synen på medierna som maktlösa kom både bland annat genom Lazarfelds tvåstegshypotes. De tidigare teorierna visade sig inte hålla längre. Dels då Lazarfeld i en studie 1945 fann att publiken som ett första steg själva väljer bland medierna och dess utbud, och att detta även diskuteras med s.k. opinionsledare (person i ens närvaro som man har stort förtroende för). (Gripsrud, 2002, s 74-75). Utifrån detta började man se publiken som självständigt tänkande varelser och individer, som medvetet gör val för att tillfredsställa sina behov (Gripsrud, 2002, s 66 samt s 76). Detta kom att påverka effektforskningens syn på medierna som maktlösa och man ställde sig under perioden 1940 – 1970 istället frågan ”Vad gör publiken med medierna?”

Från ”maktlösa medier” till ”mäktiga medier”

Under tiden från 1970 övergick synen på medierna från att anses vara maktlösa till att bli mäktiga (Gripsrud, 2002, s 66). De blev en förening av tidigare forskning och sågs ur såväl ett samhällsvetenskapligt som ett humanistiskt perspektiv (Gripsrud, 2002, s 78). Perioden föregicks av de marxistiska strömningarna på 60-talet och ledde till ”positivismstriden”, en kraftig debatt om hur samhällsforskning ska drivas – helt objektivt eller med viss inblandning som krävs i djupgående analyser och intervjuer i kvalitativa studier (Gripsrud, 2002, s 78-79). Att medierna trots allt hade stor makt visade sig i en undersökning i samband med ett presidentval i USA 1970. Då medierna ”sätter dagordningen” påverkar det publiken i vad de ska tänka, även om medierna inte kan avgöra hur publiken ska tänka (Gripsrud, 2002, s 66). Samtidigt ansåg man inte mediernas makt vara allsmäktig längre ur den aspekt att texter inte alltid avkodas som sändaren tänkt sig (Gripsrud, 2002, s 84). Idag ser man medieforskningen utifrån det ständiga samspel mellan publik och medier, där medierna påverkar oss, både medvetet och omedvetet, och där människorna möter olika kulturer i olika sociala sammanhang.

Medieforskningens tre faser i relation till effektforskning om barn och medier

I Jesper Olesens kapitel Why Do We Study Children’s Media Use the Way We Do? (Rydin, 2003, s 15ff) diskuteras de metoder vi idag använder vid medieforskning om barn. En parallell jag tycker man kan dra är att forskarna än idag har synen på medierna som allsmäktiga när det gäller barn. Olesen skriver att barnpubliken anses vara passiva offer för reklamen övertalningskraft (Rydin, 2003, s 15).

Vid effektforskning när det gäller medias påverkan på barn har man inte samma syn som vid andra publiker. Man utgår från att de utvecklas i takt med en viss ålder, inte på samma sätt som övriga människor som anses utvecklas och förändras i en ständig process beroende på alla intryck, sociala kontexter, tidigare erfarenheter, upplevelser med mera. Forskningen sker med utgångspunkt att tid och rum inte spelar roll (Rydin, 2003, s 23).

Därmed kan man även här se det som om man är i den första fasen av effektforskningen, där man ännu inte börjat se publiken i ett kulturellt eller socialt sammanhang. Under fasen 1940-1970 ansågs medierna maktlösa, delvis genom att man studerade medias effekter på publiken i sitt vardagliga liv – där mycket annat spelar in. Det gör man inte när det gäller forskningen kring barn. Det finns en etablerat antagande att barn lever sitt liv utanför samhället, i väntan på att bli samhällsmedborgare först när de går in i vuxenlivet. Därför anses det inte gå att forska om barn på samma sätt som man gör om vuxna (Rydin, 2003, s 27).

Min tolkning är alltså att man har långt kvar inom medieeffektforskningen när det gäller barn, och att man bör ta steget fram och se barn som användare av medierna inte bara som offer.

Källförteckning
Böcker: Gripsrud, Jostein, (2002) Mediekultur - mediesamhälle, Uddevalla: MediaPrint AB
Rydin, Ingegerd, (2003) Media Fascinations – perspectives on Young Peoples Meaning Making, Göteborg, NORDICOM